Ja… jag har verkligen fått nog nu…
Mitt liv är just nu en helt nedåtgående spiral som inte verkar ändra riktning.
Allting verkar ju bara gå åt skogen, vad man än säger och göra så misstolkas det eller så blir det tjafs.
Till en annan så har jag bett om förlåtelse för mitt beteende, men jag har inte fått något svar från henne så jag antar att hon inte vill ha med mig att göra mer… Fair, vill hon inte ens ha mig som vän, får det väl vara så då… Men jag mår ju inte bättre av det direkt… och det blir ju inte bättre av att man minns hur bra man en gång hade det, ex. den där helgen i Stockholm, du kanske tror att jag ville ha med dig bara för att imponera/ragga på dig men så var absolut inte fallet, jag ville ha med någon som jag trodde att jag skulle ha en trevlig helg med!! Eller de stunder hemma hos dig (I’m broader than broadway…), eller alla de stunder då tiden verkligen flög förbi i hyperfart… Jag kände att jag hade någon jag för första gången på väldigt länge hade någon jag kunde lita på (och förhoppningsvis kunde denne lita på mig)… När folk undrade om jag mådde bra, kunde jag svara utan minsta lögn i rösten att jag "Onekligen mår väldigt bra"… Sedan att kommunikationen kanske blev fel och jag trodde du ville vara dominant, när det kanske var jag som skulle vara det är tragiskt… Det gör ont att minnas detta, men jag vill aldrig någonsin glömma det! Och om jag någonsin, någongång skulle få en chans att leva om allting igen skulle jag inte tveka en sekund…
Min familj har jag inte pratat med på flera dagar, finns ingen lust att prata med någon av dem… Vi säger inte ens hej till varandra längre… Jag vet inte men det känns som om dem inte riktigt finns där längre… Vi verkar ligga på helt andra frekvenser eller vad man nu ska säga…
Sömnpillrena gör så att man blir som en zombie, man orkar verkligen ingenting dagen efter… Det är liksom så att man inte känner något alls, man är inte glad, inte ledsen, framförallt inte trött… bara… avslagen… som en robot… (kan man säga så? 
) och det hela blev ju inte bättre då man kom hem breusad som satan och tänkte "öj vilken bra idé då får jag sova ännu bättre" och sedan drar i sig skiten, vilket är oerhört korkat då man har förtärt alkohol… man kunde ju ha kolat av, hemska tanke!
Skolan och speciellt nollningen känner jag att jag inte kommer orka med… Jag ska plugga ordentligt och göra klart några kurser men sedan får det vara nog känner jag, klarar inte av att gå kvar… Jag har fan grymma gymnasiebetyg, fan kan ju komma in på någon bättre skola än den här skiten… Sitter och pluggar inför omtentorna och det känns jäkligt bra må jag säga!! Så det är ju lite glädjande… Men nollningen… Jag känner ingen lust för det, jag känner ingen lust att komma tillbaks och vara med på kårkvällar eller engagera mig i någonting och stå där och låtsas må bra…
Jag vill bara bort härifrån! Bort från Borlänge, bort från Sverige…
Jag vill flytta… Jag hade drömt om att få "börja om på nytt",, verkar det bli så att jag får börja om på nytt ensam… Och för flytt finns det bara få alternativ… Los Angeles (jag gillar USA skarpt! Fick ett väldigt gott intryck då jag var där), Berlin (Musikscenen i Berlin är oändlig, speciellt för elektronisk musik!) och sist men absolut först på listan… London (jag har ALLTID velat se/vara i London… Alltid! Musikalernas mecka!)…
Man försöker ju hålla humöret uppe trots allt detta, det är svårt… Men jag kommer vinna, jag kommer överleva, seger är det enda som finns för mig just nu… Som någon sa så är jag för snäll mot människor som inte är lika snälla tillbaks mot mig, så kan jag ju banne mig inte ha det!
men…
Vart är alla vännerna? Vart är alla förstående?
Finns det några vänner? Finns det någon förstående?
Jag är själv nu…
Tack för ordet…
Slut på bloggen?!
)
